Landstället

En konstruktion som – precis som jetmotorn – har en fullständigt enastående driftsäkerhet och tålighet. Det är inte många gånger per år som ett flygplan får problem med landstället. Oftast är det ett indikeringsfel när en lampa vägrar att skifta från rött till grönt och visa att stället är ute och låst i rätt läge innan landning. Vid start har det hänt att stället inte gått att fälla in och oftast då beroende på att säkringssprintar inte tagits bort av markpersonalen. Ingår idag i alla piloters checklistor före start att kolla att sprintarna finns i cockpit.

Tåligheten är svår att fatta. Ett landningsställ på en B747 skall klara landningsvikter på långt över 250 ton och även om alla piloter gör tappra försök att landa mjukt så har inte alla alltid en bra dag. Tvärtom t.o.m. vilket Youtube förmedlar med glädje. För att ingen skall kunna på allvar ha sönder ett flygplan i landningen så har myndigheterna lagt certificeringskraven med extrema marginaler. Två tester görs. Vid den ena hissar man upp planet 45 fot (tredje våningen ungefär) i max landningsvikt och släpper det. Vid den andra så flygs planet ner i banan med mer än tre gånger den normala sjunkhastigheten och utan en utplaning innan sättning. Ingen övning provflygarna älskar. Förstärkningar görs sedan om/när/där det behövs. Dessutom sker varje gång en pilot inte haft en bra dag en inspektion av flygplanet om man misstänker en överbelastning. Det finns G-mätare ombord och avläsningen på den, när en rödkindad kapten meddelar att det blev lite i mesta laget, avgör graden av kontroll.

Driftsäkerheten är som sagt också fantastisk. Ett huvudlandställ på t.ex. en B747 är en klase på tonvis med stöttor, hydralcylindrar, stötdämpare, luckor och 16 jättehjul på 4 boogier som vid infällning skall vinklas i rätta riktningar och fällas in, två i kroppen och en i vardera vingen. Ut på samma sätt. Dag ut och dag in utan problem. Dessutom inte särskilt känsligt för drag. Kan fällas ut i 500 km/h. I sanning häftiga grejor.

En kapten landade en gång för länge sedan på en grekisk ö med en DC-8 och det small till ordentligt. Han slet då åt sig Public-Address-annonserings-luren och medan han log mot sin styrman sade han: ”Mina damer och herrar, det här är kapten. Jag ber om ursäkt för den hårda landningen och det var jag som gjorde den så titta inte snett på styrman.” Tillbaka på Arlanda lyckades styrmannen få till en ännu värre landning och tog snabbt telefonluren och berättade med hög och tydlig röst så att det ekade i kabinen att han beklagade den hårda landningen och att det minsann var han som stod för den och att det alltså inte fanns någon anledning att titta snett på kapten. När han hängt ifrån sig luren lade kaptenen sin hand på hans axel och sade:                                                          ”Vilken schysst kompis du är som sa sådär”.                                                                              ”Ja, men man lär sig ju av ett föredöme. Du sa ju så själv förut”.                                           ”Ja, men du höll ju in knappen”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s