Fler haverier.

I sista inlägget fanns en förhoppning – som grusades –  angående tre haverier i tät följd. Det tredje inträffade 6 mars med en An-26 från ryska flygvapnet. Ryssland har alltså drabbats hårt i början på året, och det ger väl de, som anser att flygsäkerheten i Ryssland är eftersatt, en viss trovärdighet. Här omkom 39 militärer vilket rimligtvis är lika allvarligt som om de hade varit civila, men väcker inte lika stor uppmärksamhet i media, i alla fall utanför Ryssland. De var dessutom på uppdrag i Syrien och kan alltså klassas som militära förluster. Flygplanet slog enligt uppgift ner 500 meter från banan. Om detta kan sägas – eller gissas – mycket. Brist på bra väder, brist på landningshjälpmedel, brist på utbildning eller omdöme är några exempel. Förmodligen listar man ut orsaken men det är osäkert om den kommer till allmänhetens kännedom.

I skrivande stund så inträffar ytterligare ett haveri. Den här gången med civila offer, i Nepal – också ett område i världen där det finns utrymme för förbättringar vad gäller flygsäkerheten. Det var en de Havilland Dash 8 från US-Bangla Airlines som kraschade och brann vid landning i Kathmandu. Osäkert hur många som var ombord och hur det gick för dem. Ett åskväder passerade enligt uppgift området och kan ha spelat roll. Flygplatsen i Kathmandu har inte landningshjälpmedel i ordets rätta bemärkelse och här avses då ILS – Instrument Landing System, vilket gör att den är olycksdrabbad. Att flygfyrar med anor från WW2 ej är fullvärdiga hjälpmedel idag med tung jet-trafik är ganska självklart då de bl.a. inte ger hjälp med att ha rätt höjdprofil under inflygningen. Alltså är sådana flygplatser mindre säkra och lite skämmigt i sammanhanget är att en mängd flygplatser i Sverige fortfarande har minst en landningsriktning utan ILS; Kiruna, Gällivare, Skellefteå, Östersund, Borlänge, Örebro, Jönköping, Växjö, Kalmar, Halmstad, Ronneby och Ängelholm. Ett projekt att åtgärda detta är på gång (men c:a 40 år för sent). Då industrin väntat länge och förgäves runt om i världen har vissa moderna flygplan egen ombord-utrustning som rätt inställd ger samma informationer som en markbunden ILS.

Vill du ha utförligare redogörelser för skillnaden mellan Precision Approach (ILS) och Non-Precision Approach (NDB) skriv till: jnb747@hotmail.com. Svar kommer på bloggen.

Flygplan försvinner inte spårlöst normalt sett. Det är väl i stort sett bara Amelia Earhart och MH370 som gäckat mänskligheten. Oändliga resurser läggs ner på att det skall så förbli. En sentida satsning på närmare en halv miljard gav framgång vad gäller AF447 i Sydatlanten. Med fynden av färdskrivarna kunde man också konstatera vad som gått fel och vad som kunde göras för att förhindra en upprepning. Det är därför man håller på. Det är inte av nyfikenhet. Flygsäkerheten vi har idag hänger som sagt på att nästan allt som kan gå snett redan har hänt, alla färdskrivare har hittats, alla orsaker klarlagts och alla åtgärder (nästan) har vidtagits. Amelia har man kanske också just hittat och nu pågår ytterligare en ansträngning med MH370. Ocean Infinity är ett företag som hyrt ett norskt fartyg, Seabed Constructor, som med sex små ubåtar med ny och bättre teknik kan spana av 1200 km2/dag. Man har hållit på en månad och lyckas man den här gången efter fyra års letande har man gjort av med långt över en miljard kronor för att rädda allmänheten från något liknande. Och lite nyfiken är man självklart också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s